Uttalande till en tysk arbetarkonferens i Augsburg (1969)

Kamrater, arbetare,

1. Vi ställer här upp några av de principer på vilka ett genuint socialistiskt parti enligt vår mening bör grunda sig och hoppas att de ska vara ett värdefullt bidrag till era diskussioner. Vi har indelat vårt uttalande i tre delar:

I. Socialism
II. Vägen till Socialism
III. Reform av Kapitalismen


I. Socialism

2. Ett socialistiskt parti måste först ha klart för sig att socialismen är ett samhällssystem, grundat på gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktionsmedlen, av hela samhället och i hela samhällets intressen. Socialismen är världsomfattande utan gränser, där rikedomarna produceras direkt för bruk. Köp och försäljning kommer att försvinna, och med detta priser, löner, pengar, profiter och banker. I stället kommer alla att få fri tillgång efter behov till det gemensamma lagret av rikedomar. Socialismen är ett alltigenom demokratiskt system. Den förtryckande statsmaskinen kommer att försvinna och ersättas med en enkel demokratisk administration av samhällets affärer.

3. Statligt ägande av industrier eller nationaliseringar är statskapitalism. I de statligt ägda industrierna måste arbetarna fortfarande organisera sig och strejka för att skydda sina intressen. Nationaliserade industrier drivs efter kapitalistiska principer och producerar rikedomar för försäljning. De har ingenting att göra med socialism.

4. Socialism och kommunism är inte skilda samhällssystem; båda betecknar samma typ av samhälle grundat på socialt eller gemensamt ägande av produktionsmedlen. Den felaktiga distinktion som ser socialismen som ett steg i den sociala evolutionen mellan kapitalism och kommunism, är en förvanskning som Lenin producerade.

5. Ryssland är inte och har aldrig varit ett socialistiskt samhälle. Dess samhällssystem uppvisar alla väsentliga kännetecken på kapitalism; klassmonopol på produktionsmedlen, klasstyre genom staten, kapitalackumulation och produktion för profit. Det ryska samhället beskrivs bäst som statskapitalism.

6. 1917 års revolution var inte en arbetarklass eller socialistisk revolution. Den var bara den ryska ekvivalenten till den engelska revolutionen 1688 och den franska revolutionen 1789. I likhet med dessa förde den en ny klass till makten vars syfte blev att utveckla marknadsekonomin grundad på löner och profiter, d.v.s. kapitalism. Trots sitt socialistiska prat var bolsjevikerna tvingade att utveckla kapitalismen i Ryssland. Hur hård deras diktatur än var kunde de inte komma ifrån den sociala utvecklingens lagar, som sa att Ryssland som ett efterblivet land med huvudsakligen agrarekonomi var moget endast för kapitalism och inte för socialism.

7. Inte heller någon annanstans har socialism upprättats, inte i Östeuropa, Kina, Jugoslavien eller Kuba t.ex. De privilegierade härskarnas "socialism" i dessa länder härstammar i sista hand från Lenin-Stalins förvanskningar. Deras politik med nationell statskapitalism har inget att göra med socialism.

8. De olika s.k. Kommunistpartierna i världen är inte socialistiska organisationer utan har fungerat som den ryska kapitalistklassens och dess stats utlandsagenter.

II. Vägen till socialism

9. Socialismen kan bara upprättas genom arbetarklassmajoritetens politiska handling, då den önskar och förstår den.

10. Att en majoritet måste önska och förstå socialismen är en princip som skilt oss från alla andra som utgett sig för att vara socialister. Socialdemokraterna framhöll visserligen att de ville ha majoritetstöd men inte att detta behövde vara av socialistisk natur, medan bolsjevikerna aldrig trodde att det var möjligt för en majoritet att nå socialistisk förståelse.

11. Då man förstått socialismens natur, som ett fritt samhälle och frivilligt arbete där alla har fri tillgång till arbetets frukter, förstår man också att den bara kan upprättas genom medveten majoritetshandling. Det frivilliga samarbete och sociala ansvar som socialismen kräver kan inte påtvingas av en ledarminoritet; folk måste samarbeta för att få det att fungera därför att de vill det.

12. Det är därför som ledarskap är en anti-socialistisk princip. Åter är Lenins förödande inverkan på arbetarklassens politiska tänkande uppenbart. För han ansåg att arbetarna själva aldrig kunde nå längre än till en trade-unionistisk eller reformistisk medvetenhet och att socialistisk medvetenhet måste tillföras dem av ledare: hans "elit"-parti. Som resultat av detta blev Lenins uppfattning av den socialistiska revolutionen - en medveten minoritet leder de missnöjda massorna genom väl utvalda slagord i en attack mot staten, krossar den och bygger upp en ny med den medvetna minoritet som härskare - en karikatyr på den borgerliga revolutionen. I själva verket är bolsjevismen 1900-talets teori för borgerliga revolutionär i agrarländer.

13. Lenins skrift Staten och revolutionen är en stark förvanskning av Marx syn på staten, där han försöker få fram att Marx ansåg att arbetarna skulle starta ett väpnat uppror mot den borgerliga staten och ersätta den med en socialistisk stat. För oss (liksom för Marx) är frasen "socialistisk stat" en självmotsägelse. Där det är socialism finns ingen stat; där det finns en stat är ingen socialism.

14. Traditionellt har diskussionen om fredliga kontra väpnade metoder för att erhålla makt för socialism, stått mellan folk som alla stod för minoritetsaktioner i en eller annan form - bolsjevikerna, socialdemokraterna och anarkisterna. För oss, som står för majoritetsaktion, är en sådan diskussion i mycket akademisk, men vi kan genast erkänna att en minoritet har mycket större behov av att förlita sig på våld för att nå makt än en majoritet.

15. Diskussionen får ett helt annat plan då den grundar sig på förståelse av att det först måste finnas en majoritet socialister. För med majoritetsocialistisk förståelse är våldet onödigt såvida inte den prokapitalistiska minoriteten förlitar sig till det. Den socialistiska majoriteten kan använda den allmänna rösträtten både för att visa att den är en majoritet och för att skicka delegater till parlamentet och på så sätt få kontroll över statsmaskinen.

16. Vi anser att en fortsatt utveckling av de ekonomiska och politiska tendenser som Marx själv såg för att göra en fredlig revolution har gjort barrikader och gatustrider föråldrade som revolutionär taktik. Under moderna politiska förhållanden - med den övervägande majoriteten tillhörande arbetarklassen, allmän rösträtt, politisk demokrati, en armé och administration bestående av arbetare - kan och bör arbetarklassen använda val och parlamentet som en väg att vinna makt för socialism. Ett socialistiskt parti ska delta i val överallt där det kan det, men bara på ett socialistiskt program. Där det inte finns några socialistiska kandidater ska partiet förespråka kastandet av blanka röstsedlar och aldrig delta i anti-valpropaganda av anarkistisk typ.

17. Den syndikalistiska idén om en generalstrejk som ett medel att kasta kapitalisternas styre över ända är uppenbarligen ogenomförbar, då den lämnar medlet att slå ner en sådan strejk, statsmaskinen, i kapitalisternas händer.

18. Ungefär detsamma kan sägas om sovjeter eller arbetarråd som ett alternativ till parlamentet. Efter 1917 förklarade Lenin (hycklande eftersom han visste att bolsjevikerna inte fått makt genom sovjeterna utan genom en välplanerad militärkupp där sovjeterna bara användes som fasad) att man i sovjeterna äntligen funnit den specifika metoden för arbetarklassens frigörelse. Men sovjeterna var bara, såsom den ryske mensjeviken Martov påvisade i en brilliant artikelserie, ett uttryck för bristen på politisk utveckling i Ryssland. Det tsaristiska förtrycket var så hårt att då det upphörde måste arbetarna och bönderna skapa provisoriska institutioner där de kunde föra fram sina önskemål; under mer utvecklade politiska förhållanden skulle det vara onödigt eftersom sådana institutioner redan skulle ha funnits i fackföreningar och politiska partier.

III. Reformer av kapitalismen

19. Det parti som arbetarklassen kommer att använda för att vinna politisk kontroll måste vara demokratiskt uppbyggt. Kontroll av dess politik och administration måste ligga helt i medlemmarnas händer; det får inte finnas några ledare och de som utses måste vara ansvariga inför medlemmarna. Det måste finnas fullständig möjlighet till fri diskussion om partipolitiken. Sådan är grunden för Socialist Party of Great Britain.

20. Vid någon nivå av den socialistiska rörelsens utveckling måste socialister i varje land organisera sig som parti, med egna regler och demokratisk disciplin, i stället för de diskussionsgrupper och tidningar som först kunnat vara lämpliga.

21. Eftersom ett parti bara kan vara vad medlemmarna är måste ett socialistiskt parti, om det vill fortsätta att vara det, bara vara öppet för socialister. Det är speciellt viktigt i ett demokratisk parti där medlemmarna har lika stort inflytande över utarbetandet av partipolitiken. En test för uppvisande av grundläggande socialistisk förståelse ska vara ett villkor för anslutning till partiet.

22. För att fortsätta att vara socialistiskt ska partiet endast söka stöd på ett socialistiskt program. Det kommer under nuvarande förhållanden oundvikligen att leda till att partiet blir förhållandevis litet, men det finns inget annat sätt att bygga upp ett genuint socialistiskt parti. Detta visar sig av de socialdemokratiska partiernas misslyckande över hela Europa, vilka om man bortser från ett erkännande på papperet av socialismen som slutmål, tog in icke-socialister och sökte stöd på ett program för kapitalistiska reformer snarare än på socialism. För att bevara sitt icke-socialistiska stöd var de själva tvingade att sluta upp med sitt tal om socialism och bli ännu mer öppet reformistiska. Idag är de socialdemokratiska partierna lika hårt bundna till kapitalismen, såväl i teori som i praktik, som de som aldrig utgett sig för att vara annat. Vi säger att det var det oundvikliga resultatet av att tillåta icke-socialister att bli medlemmar och förespråka kapitalistiska reformer.

23. Det är därför vi alltid förespråkat endast socialism och aldrig kapitalistiska reformer. Vi säger inte att alla reformer är anti-arbetarklass, men om ett socialistiskt parti skulle förespråka reformer skulle det vara dess första steg till att bli ett reformistisk parti.

24. Det är en av de viktiga punkterna där vi inte håller med Rosa Luxemburg. I hennes Reform eller revolution presenterar hon bra argument mot reformismen, men anser fortfarande att socialister ska förespraka reformer på grundval av att socialistisk förståelse ska växa fram ur kampen för reformer. Vi menar att erfarenheten har visat att hon hade fel. Det spelar ingen roll varför eller hur reformer förespråkas, resultatet är detsamma: att arbetarklassens tänkande förvirras snarare än ökning av socialistisk förståelse.

25. Rosa Luxemburg hade fel på en mängd andra punkter, t.ex. hennes teori om kapitalismens kollaps. Kapitalismen kommer aldrig att kollapsa av sig själv som hon antog, utan kommer att fortsätta från kris till kris tills arbetarklassen medvetet organiserar sig för att göra slut på den. Hon hade också fel beträffande "spontanismen" då hon antog att "massaktioner" ofta misslyckades p.g.a. den konservativa och restriktiva roll de partier arbetarna stödde spelade, snarare än arbetarnas icke-socialistiska idéer. Ändå anser vi att hon på en mängd punkter som t.ex. reformismen, bolsjevismen, slakten i första världskriget och nationalism, nådde ungefär samma slutsatser som oss.

26. Ett socialistiskt parti måste vara motståndare till alla former av nationalism och vägra att på något sätt kompromissa med den. Tal om "Socialism i Tyskland" och "Tjeckoslovakien åt tjeckerna och slovakerna" är farligt nonsens. Socialister ska alltid förklara att arbetarna inte har något land och att socialismen endast kan existera i världsskala.

27. Ett socialistiskt parti måste också vara motståndare till religion och dess roll som garant för klassamhället. Religionen försöker hindra spridandet av en vetenskaplig syn på världen, människan och hennes historia och måste motarbetas utifrån ett klart ståndpunktstagande för vetenskaplig materialism. Det betyder inte att ett socialistiskt parti ska ägna sig åt att förespråka sådana anti-kyrkliga reformer som kyrkans skiljande från staten.

28. Det finns många andra frågor vi skulle velat ta upp (t.ex. krig, fascism, anarkism, fackföreningar, huruvida en övergångsperiod fortfarande är nödvändig) men detta uttalande är redan tillräckligt långt. Vi inbjuder er att skicka oss kommentarer och kritik på vad vi skrivit och att fråga oss om frågor vi inte kunnat täcka här.

Socialistiska hälsningar,
Verkställande utskottet
Socialist Party of Great Britain
augusti 1969