Socialdemokraterna- ett kapitalistiskt parti

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP, grundades redan 1889 men det dröjde åtta år innan partiet antog sitt första program. Det skrevs av Axel Danielson och byggde i stort på den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. I programmets allmänna grundsatser förklarade SAP som sitt syfte att erövra politisk makt för "upphävandet av det privatkapitaliska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom". Programmet klargjorde också, att "gemensam, hela samhället tillhörande egendom" inte betydde rätt och slätt förstatligande av industrin eller statskapitalism. Målsättningen var avskaffandet av lönesystemet ("arbetarklassen upphör att vara en klass av lönarbetare") och ersättandet av produktion för profitabel försäljning på marknaden med produktion för direkt bruk ("den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion").

Men socialdemokraterna trodde att detta bara kunde ske "efter hand", att övergången till socialism måste vara en långsam, gradvis process. En del socialdemokrater betraktade statskapitalism, de kallade det "statssocialism", som en nödvändig övergångsform innan socialismen kunde uppnås.

Idag är tonen annorlunda. Socialdemokraterna har varit den svenska kapitalismens regeringsparti i fyrtio år, visserligen vid ett par tillfällen i koalition med andra partier Även om lönerna är högre nu, är arbetarklassen fortfarande en klass av lönarbetare, som producerar varor åt kapitalistklassen för profitabel försäljning på marknaden.

Socialdemokraterna talar fortfarande om samhälleligt ägande och socialism, men det är påtagligt hur begreppens betydelse har förändrats för dem. "Den (socialdemokratin) företräder kravet på samhälleligt ägande eller samhällskontroll över naturtillgångar, kreditinstitut och företag i all den omfattning som är nödvändig för att ta till vara medborgarintressen", heter det i deras förslag till nytt partiprogram. Här är det uppenbarligen fråga om statligt ägande eller statskapitalism. Att tala om samhällsägda kreditinstitut är en självmotsägelse eftersom krediter bara kan existera i ett varuproducerande samhälle och inte skulle ha någon plats i socialismen.

Många av de tidigare socialdemokratiska teoretikerna hade sina byråkratiska drömmar om en statsdirigerad kapitalism. Erfarenheten har lärt dagens socialdemokratiska ledare och huvudparten av dess medlemmar att betrakta detta som en mardröm. De vet att en kanslihusdirigerad kapitalism i stället för att lösa dagens problem mycket väl skulle kunna förvärra dem.

" 'Vi vill ha ett öppet och variationsrikt system och därför kan vi också tänka oss olika ägandeformer för företagen', sade t.ex. statsminister Olof Palme på en presskonferens för en tid sedan. 'Och prismekanismen är en utmärkt uppfinning för att inrikta produktionen efter människornas önskningar ... Förstatliganden är en metod som vi inte frånsäger oss, men den har inget värde i sig. Den frågan får vi bedöma utifrån varje konkret fall och som hittills på rent förnuftsmässiga grunder. Vi har en avspänd inställning till förstatliganden ...' " (Dagens Nyheter, 23 augusti 1974).

För ett par år sedan uttryckte han åsikten att "blandekonomin ska vi ha kvar" och förklarade att "jag har inte svårt att tala för ökade företagsvinster" (Dagens Nyheter, 26 mars 1972).

Många av de tidigare stjärnorna i SAP skulle förmodligen blivit förvånade över att höra att det "socialistiska" målet är en "blandekonomi" med dess "socialistiska sektor" och dess "privata näringslivssektor". De hade åtminstone en viss kunskap om kapitalismens väsentliga kännetecken och betraktade alternativet till det nuvarande samhället som en social helhet.
 
Hur kunde det hända?
Frågan uppstår omedelbart: Hur kunde det hända? Hur kunde ett parti som en gång föreföll att förstå socialismens betydelse bli ett parti son administrerade kapitalismen?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Från första början var socialdemokratins grundläggande svaghet, inte bara i Sverige utan också i andra länder, dess dualistiska hållning. I likhet med sin tyska förebild hade 1897 års program inte bara en teoretisk del, grundad på Marx analyser. Det innehöll också ett politiskt program där SAP förband sig att utöva påtryckningar inom kapitalismen för olika demokratiska och sociala reformer. De krävde allmän och lika rösträtt, progressiv inkomstskatt, avskaffande av alla indirekta skatter, åtta timmars arbetsdag, pensioner etc. Det är naturligtvis förståeligt att de tidiga socialdemokraterna inte betraktade socialismen som omedelbart genomförbar. I Sverige befann sig kapitalismen fortfarande i sin barndom. De flesta människorna levde fortfarande på landsbygden, lönarbetarna utgjorde bara en minoritet av befolkningen och saknade rösträtt.

Men när SAP sökte masstöd på sociala reformer var det oundvikligt att de skulle attrahera människor som inte var intresserade av en förändring från kapitalismen utan bara av förändringar inom kapitalismen. I praktiken var SAP redan från början ett kapitalistiskt reformparti. Deras påstådda socialistiska målsättning hade inget som helst inflytande på deras dagliga politik och propaganda.

Från starten rymde SAP en mängd skiftande och motstridiga uppfattningar. Där fanns de som predikade en våldsam och blodig revolution tillsammans med de fredligaste bland evolutionister. Där fanns internationalister tillsammans med anhängare av nationellt oberoende. Där fanns anhängare av Marx arbetsvärdeteori tillsammans med gränsnyttotänkare. Där fanns militanta ateister tillsammans med hängivna kristna.

Socialdemokratin byggde upp sitt stöd på opportunism och principlöshet både utåt och inåt. De öppnade partiet för religiösa människor genom att förklara religionen för en privatsak. För att genomdriva sina reformkrav var de beredda till kompromisser och allianser med öppna försvarare av kapitalismen. Det var tack vare liberalt stöd som Hjalmar Branting valdes till den förste socialdemokratiske riksdagsmannen 1897. Början av 1900-talet kännetecknas av ett nära samarbete mellan socialdemokrater och liberaler och många liberaler som såg vart vinden blåste upplevde inga problem att byta politisk kostym och bli socialdemokrater. Behovet av masstöd kom i strid med SAP:s påstådda målsättningar. På så sätt upprepade de reformismens gamla läxa där trossatser och ideal byts ut mot röster.
 
Socialism och kapitalism
Den avgörande skillnaden mellan dagens socialdemokrater och socialister är att socialisterna ser kapitalismen som ett system, underordnat bestämda ekonomiska lagar. Det grundas på klassmonopol på produktionsmedlen. Med en egendomslös arbetarklass som måste sälja sin arbetskraft mot lön för att leva. Det spelar ingen roll huruvida industrin är privatägd eller statligt ägd. Produktionens syfte förblir profit och kapitalackumulation. Om produkterna inte kan säljas till profit, i Sveriges fall till stor del på världsmarknaden, avstannar kapitalackumulationen och ett kristillstånd inträder. Varje parti som tar makten inom kapitalismen måste acceptera detta och inrikta sin politik på att få kapitalismen att fungera så friktionsfritt som möjligt för att utvinnandet av profit ska fortgå.

Socialdemokraterna accepterar profit-ekonomin och är beredda att fortsätta att arbeta för den. Under högkonjunkturer när profiter är relativt höga kan det visserligen förekomma verbala utfall mot "övervinster" från socialdemokrater, men inte mot vinster och exploatering som sådan. Och när profiter är låga i lågkonjunkturer talar de för ökade vinster.

Kapitalismen är ett system och kan inte fungera på ett sätt som är främmande för dess egen natur. Svikna förhoppningar och ouppfyllda löften är oundvikliga under sådana förhållanden.

I det socialdemokratiska partiprogrammet 1960 förklarade SAP att "den bekämpar varje koncentration av den ekonomiska makten i ett fåtals händer". I Koncentrationsutredningen - en sammanfattning åtta år senare var de tvungna att erkänna att "koncentrationen av den ekonomiska makten i ett fåtals händer" aldrig fortgått så snabbt som just under sextiotalet.

I sin barndom var SAP känt som ett starkt anti-militaristiskt parti. De talar fortfarande om nedrustning, internationell avspänning etc. etc., men har under fyrtio års socialdemokratiskt regeringsinnehav fört Sverige till en tätplats i den internationella rustningsligan med avseende på militära utgifter per capita. Bara Israel, USA och Sovjet ligger före.

Efterkrigstidens utdragna högkonjunktur ledde SAP till att tro att de hade löst problemet med arbetslöshet och att de förfogade över medel för att förhindra depressioner. 1970-talets första år såg arbetslösheten stiga till den högsta nivån sedan trettiotalets depression och idag varnar en tidigare socialdemokratisk minister och nobelprisvinnare, Gunnar Myrdal, tillsammans med många andra, för en ny depression som skulle få trettiotalets att se ut som småpotatis. (Dagens Nyheter, 6 december 1974)

Reformismens grundläggande misstag är att den tror att sociala problem gradvis kan reformeras bort. I. verkligheten återkommer de gamla problemen gång på gång trots alla reformer och nya problem uppstår hela tiden.

Socialismen är ett system grundat på gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktions- och distributionsmedlen. Den innebär avskaffandet av produktion av varor för försäljning på marknaden, priser, profiter, löner, pengar, ja, av varje form av utbyte. Socialismen kan inte existera i ett land. Kapitalismen, det system den ska efterträda, är redan världsomfattande. Inte heller kan kapitalismen gradvis utvecklas till socialism. Den kräver en revolutionär omvandling av samhällets grundval. Denna omvandling är bara möjlig när arbetarklassen förstår och önskar socialism och organiserar sig för att få den. De som kastar bort sin tid och energi på att försöka få kapitalismen att fungera på ett sätt som är främmande för dess natur står i vägen för socialismens genomförande. Ett sådant hinder är SAP.

(Världssocialism 10, 1974)