Ryssland var aldrig socialistiskt

Det här året belyser hundraårsjubileumet för den ryska revolutionen där boljevikernas maktövertagande i November 1917 kommer att få fokus. Den historiska rivaliteten mellan Västmakterna och världens första så-kallade "kommunistiska" stat har blivit presenterad som en kamp mellan västerländsk "liberaldemokrati" och sovjetisk "totalitär kommunism". Många trodde att "kommunismens" fall skulle föra in en ny era av global fred. Ryssland verkar dock, trots ankomsten av en representativ demokrati liknande den västerländska, få en relation med Väst som mer och mer börjar likna ett "kallt krig".

Trots påståeenden från sina ledare så var Sovjetunionen aldrig en "kommunistisk" stat, då riktig kommunism(eller socialism) innefattar avskaffandet av staten och etablerandet av ett globalt samhälle utan klasser eller pengar där produktionsmedlen ägs gemensamt. Detta var tydligt inte situationen i det här fallet, då staten ägde levebrödet och anställde en klass av lönearbetare. Vid tiden för revolutionen var Rysslands sociala och ekonomiska tillstånd inte mogen för socialism, i och med att det var en huvudsakligen agrarisk ekonomi byggd på bönders arbete. Dessutom hade inte arbetarklassen i Ryssland, och inte heller i världen för den delen, det politiska medvetandet som krävdes för att etablera socialism. På grund av dessa omständigheter kunde enbart någon typ av kapitalism växa fram.

Likt andra kapitalistiska länder behövde Sovjetunionen konkurrera inom globala marknader, säkra handelsvägar och råvarukällor. Detta ledda oundvikligt till rivalitet med stora kapitalistiska makter såsom Frankrike och Storbritannien. Många i de västerländska härskarklasserna blev förskräckta av bolsjevismen och fruktade att deras idéer skulle spridas bland deras egna arbetare, särskilt under den sociala och politiska oro som exploderade efter Första världskriget. De var även rädda att bolsjevismen kunde inspirera de växande självständighetsrörelserna i deras kolonier på andra sidan havet. Trots detta så går inte stater in i krig för att upprätthålla ett trossystem utan för att främja deras materiella intressen. Därmed handlade det brittiska och det franska stödet för Vita armén under det ryska inbördeskriget till stor del om att hindra bolsjevikerna från att sluta avbetala Rysslands utlänska lån.

Efter Andra världskriget blev Förenta Staterna och Sovjetunionen de två supermakterna och tävlade om kontrollen av resurser och handelsvägar. Detta ledda till en militär rivalitet som blev känd som Kalla kriget, och resulterade i dödlägen såsom Kubakrisen. När Sovjetuionen kollapsade under början av nittiotalet så trodde många att Kalla kriget var slut. I det nya Ryssland berikade sig före detta statliga byråkrater genom att eftertrakta statliga företag. Men Ryssland har sedan dess växt sig starkare och försöker nu att återhävda sig själv globalt och återfå sitt inflytande i Östeuropa och Mellanöstern. Detta har lett Ryssland till att föra krig mot Georgien och, mer nyligen, att annektera Krim och stöjda regeringsstyrkorna i det syriska inbördeskriget. Genom att utöka dess inflytande utmanar Ryssland västmakternas dominans, och de senare har reagerat genom att utöka Natoalliansen och omringa Ryssland med militärbaser. Den här gången har dock förevändingen om att det handlar en ideologisk kamp släppts. Kampen kan nu ses för vad den alltid har varit: ekonomisk och geopolitisk.